Men det var långt ifrån första gången frågan togs upp — och med all säkerhet inte heller den sista. Det har gått över ett sekel sedan de och dem -frågan började synas Blandat och udda språkvårdslitteraturen. Jag måste klandra dem, som göra sitt arbete försumligt.
Häremot felas ofta bl. Redan då påstod forskare alltså att skribenter gjorde fel. Men någon vidare livlig debatt var det inte under första halvan av talet. Nej, den riktiga striden tog fart framåt slutet av talet och varade sedan i femton år.
Dom -frågan diskuterades då som en fråga om talspråksformer i skrift. Om vi skulle börja skriva dom i stället för de och demskulle vi då också gå över till mejdejsejsånanån och nåra när vi uttalar orden så? Debatten handlade alltså inte om felaktiga val mellan subjektsformen de och objektsformen dem.
I stället var det idén om att talet och skriften skulle ligga nära varandra som var central, ett argument som var vanligt även inför den stora stavningsreformen Förespråkarna utgick från den mest grundläggande av språkvårdstankar: att språket ska vara lätt att lära, lätt att använda och lätt att förstå.
Motståndarna däremot, hävdade att om de och dem avskaffades, skulle det vara ett alltför stort ingrepp i hur texten uppfattas av ögat, att vi skulle förlora en del av vårt kulturarv och att det därmed skulle bli svårare att läsa äldre texter.
Argument om att den nordiska språkförståelsen skulle lida skada förekom också. Debatten utspelade sig framför allt i ett pedagogiskt sammanhang, där den springande punkten var hur skolan skulle förhålla sig. Diskussionerna resulterade i att många lärare faktiskt gick över till mer talspråksnära former; det var helt okej att skriva mejdej och dom i skolan under och talen.
Att använda dom var också relativt vanligt utanför skolan — i synnerhet i mer informella sammanhang och när man ville återge talspråk. Men skriftspråksformerna försvann inte helt, ens i skolan, under denna period. Argumentet var att skriftspråket måste tillhandahålla former med olika stilvalörer.
En särställning hade frågan som Natanael Beckman var först med att ta upp, alltså när dom föregås av en preposition och följs av en relativsats: Jag fick en fisk av dom som bor i huset bredvid. Om man nu ändå skulle behålla subjekts- och objektsformerna, ska det vara de eller dem här?
Efter noggranna utredningar och diskussioner satte dåvarande Svenska språknämndens chef Bertil Molde slutligen ner foten Han sa att grammatiskt går det att argumentera för både de och dem i detta sammanhang: pronomenet kan ses som objekt i huvudsatsen och alltså motivera demeller som subjekt i bisatsen och motivera de.
Trots att språkvetare sedan dess har sett frågan som utagerad, är dom följt av relativsats än i dag den konstruktion som språkvården får flest frågor om. Mellan och var det anmärkningsvärt lugnt kring dedem och dom. När Språkriktighetsboken kom utinnehöll den ett kapitel om ämnet, och enstaka språkvetare behandlade frågan i språkspalter och böcker.
Samma ställningstagande gjorde Ulf Teleman, även han professor, två år senare i språkvårdshistorieboken Tradis och funkis. År konstaterade professor Lisa Holm i en språkspalt att det inte finns några goda grammatiska argument för att behålla de och dem : det är dags för dom.