Lucia är en högtid som firas den 13 december, samt namnet på högtidens huvudperson. I Sverige ingår Lucia tillsammans med advent i förberedelserna till julfirandet. Det svenska moderna luciatåget är en blandning av flera traditioner, varav de flesta folkliga.
Eventuellt finns också ett förkristet inslag. Helgonet Lucia vördas i både västkyrkan och östkyrkanoch ska ha levt på Sicilien omkring år Även om oljelampa eller ljus i handen tillhör Lucias helgonattribut har dagens nordiska luciafirande föga gemensamt med helgonkulten.
Namnet Lucia kommer från latinets luxvilket betyder ljus. Lucio är den maskulina varianten av namnet. Den 13 december har man inom både västlig och östlig kristendom sedan medeltiden firat helgonet Lucia vid årets mörkaste dag, nämligen vintersolstånd enligt den julianska kalendern.
Sedan man övergått till den gregorianska kalendern, vilket för Sveriges del skedde på talet, infaller vintersolståndet den 22 december men luciafesten ligger kvar på samma datum. Enligt nordisk folktro var den 13 december en farlig natt eftersom man trodde att övernaturliga makter var i rörelse då.
Man trodde även att djuren kunde tala under lucianatten. Även husdjuren fick extra foder. Lucia är en av de få högtider i de skandinaviska protestantiska länderna som är namngivet efter ett helgon: Sankta Luciaskyddshelgonet för Syrakusa som dog på talet.
Men namnet på ljushögtiden är en senare företeelse än själva firandet. Luciafirande och besläktade traditioner har förändrats genom århundradena och först omkring sekelskiftet etablerades en gemensam och allmänt spridd luciatradition i Sverige. Den moderna svenska luciatraditionen har troligen ett starkare ursprung i Västsverige, Dalsland, Bohuslän, Västergötland och Värmland.
Därifrån har den spritt sig över hela Sverige. Under talet Blandade frågor luciafirandet spritts till andra områden och delar av världen såsom Danmark och delvis i Norge. Från medeltiden finns uppgifter om firandet av julfastans ingång. På lucianatten slaktades julgrisen och det festades natten lång.
Under talet, då den julianska kalendern gällde i Sverige och därmed även i Finland, var lucianatten årets längsta natt. Då ansåg man att övernaturliga makter var ute och härjade och att det därför var bäst att hålla sig vaken.
Årets längsta natt var detsamma som midvinter och fungerade som motsvarighet till midsommaren. Vid den mörkaste tiden på året i det förkristna Norden besvärjdes ljusets makter för att få ljuset att återvända. Det är från dessa föreställningar kopplade till ljus, mörker och årets gång, som den svenska ljushögtiden runt den 13 december ursprungligen härstammar.