Precis som vuxna reagerar barn och ungdomar väldigt individuellt vid svåra händelser. Hur gammal barnet är och var i utvecklingen han eller hon befinner sig kan vara avgörande. Ju yngre man är desto större är risken att blir påverkad.
Men det handlar också om personlighet. Barn är olika sårbara och har olika erfarenheter. Åldern kan också vara skyddande. En ettåring är till exempel inte medveten om den råkar ut för en bilolycka medan en åring kan reagera starkare då man kan inse möjliga konsekvenser.
En åring kan i sin tur bli mindre påverkad då han eller hon hunnit skaffa sig mer livserfarenheter och förhålla sig mer realistiskt. Man kan helt enkelt skyddas av att man ännu inte har mekanismen att förstå vad som hänt. Att yngre barn är känsligare beror bl a på att de saknar den kognitiva förmågan att förstå vad det är som händer omkring dem.
De kan lätt översvämmas av känslor de inte klarar av att hantera och då blir det svårt att lugna sig på egen hand. Därför betyder föräldrars agerande väldigt mycket vid obehagliga upplevelser. Det är genom en förälders reaktion som barnet tolkar hur allvarlig situationen är.
Lyckas föräldern hålla sig lugn, att lugna barnet och försäkra honom eller henne om att allt kommer att bli bra så behöver inte händelsen bli så dramatisk för barnet. När man talar om barn och potentiellt traumatiserande situationer delar man upp dem i två grupper typ 1 och typ 2, eller enkla och komplexa.
De två typerna behandlas olika. Hur allvarligt ett barn reagerar och hur allvarliga konsekvenserna av det som hänt blir beror på vad som inträffat och om det hänt i ens närmaste omgivning. Det är alltid mer allvarligt om en människa man är beroende av ligger bakom den hemska upplevelsen, om man till exempel blivit slagen hemma eller bevittnat våld i hemmet.
Reaktionen förvärras dessutom om man upplevt flera eller olika potentiella trauman. Ett typ 1-trauma handlar om en enskild händelse till exempel en olycka, ett terrordåd eller en naturkatastrof. Ett typ 2-trauma är däremot kopplat till något som pågått under en längre tid och vid upprepade tillfällen.
Det kan handla om misshandel, våld i hemmet eller sexuella övergrepp; inte sällan i en miljö där man förväntas vara trygg. Dessutom är ofta närstående personer som barn trauma och lek också tycker om inblandade. Skillnaden mellan barn och vuxna som reagerar på svåra upplevelser är att barn ofta saknar ord för att beskriva det som hänt, vad de tänker och känner.
När vuxna människor ältar och upprepar historier kan barn istället leka samma lek om och om igen. Barn reagerar annars ofta med oro, rädsla, oförklarlig gråt och ilska.