En äng är ett öppet fält vars vegetation huvudsakligen består av stråväxterfrämst grässamt örter. En äng kan vara mycket artrik både när det gäller växter och smådjur. Den är inte torvbildande. Ordet äng används i dagligt tal ofta om en öppen gräsmark som inte är åker eller gräsmatta.
Det syftar dock ursprungligen på öppna seminaturliga slåttermarker, där vegetationen av gräs och örter skördas som vinterfoder till djur. Ängar som inte gödslats, men haft en lång kontinuitet av slåtter med skörd och efterbete, kan få en mycket artrik flora och fauna.
Detta är också den naturtyp i Sverige där det går att hitta flest arter, [ 2 ] upp emot 50 olika arter per kvadratmeter. De flesta av dessa arter finns dock även på ogödslade naturbetesmarker. Begreppet äng används även för att inom växtekologin beteckna öppna gräs- eller örtdominerade vegetationstyper oberoende av markanvändning.
Inom samma vetenskap förekommer förledet äng- för att beteckna skogstyper där fältskiktet präglas av högre markpH och mineralnäringstillgång, som exempelvis ängsgranskog eller ängsekskog. Enligt Länsstyrelsen i Stockholm definieras en slåtteräng som ett jordbruksskifte som inte är åkermark och som på eftersommaren används till slåtter eller till slåtter kompletterat med efterbete eller lövtäkt.
Slåtterängen ska vara bevuxen med gräs eller örter som är dugligt som foder. I det äldre svenska lantbruket skilde man mellan utmark som betades av boskap och inäga som skyddades mot djurens bete och där huvuddelen av alla åkrar och slåtterängar fanns.
Man skilde förr på hårdvallsäng på fast mark och sidvallsäng på fuktig eller tidvis översvämmad mark. Hårdvallsängen — huvudsakligen på inägorna — gav smakligt grusväg äng träd näringsrikt hö med mängder av olika gräs och örter, medan sidvallsängen — i vissa delar av landet kallad madängraning eller våtmarksäng — kunde ge riklig skörd, men av det mindre näringsrika starrgräset.
Ängarna gödslades inte eftersom mängden gödsel från gårdens djur behövdes till åkrarna. Eftersom ängarna inte gödslades tenderade de med tiden att utarmas på näring. Ett sätt att motverka detta var att öka antalet träd i ängen, som därmed förvandlades till löväng.
Den försämrade tillväxten av gräs och örter kunde därmed till viss del kompenseras med lövtäkt genom att träden hamlades. När äldre träd i ängen fälldes frigjordes gödsling till gräs och örter, främst i form av kväve från det ruttnande rotsystemet.
De hävdade ängar som idag finns kvar är därför ofta rikligt trädbevuxna medan ängar i äldre tid hade lägre trädfrekvens och ofta helt saknade träd. Ängsmarkerna brukades gemensamt och man lät då ängen växa fram till slåtternsom oftast genomfördes inom perioden 15 juli till 15 augusti, olika för olika ängar och olika landsändar.
Vid denna slog man av gräset och samlade ihop det för att torka på hässja eller motsvarande arrangemang. Därefter lät man kreatur beta på ängen, så kallat efterbete. Det ökade användandet av konstgödsel som möjliggjorde större åkerarealer och vallodling av vinterfoder på åkermarken, medförde minskad betydelse av ängarna, som därför överfördes till åker, skog eller betesmark.
Idag finns mycket få slåtterängar kvar [ 3 ] och ofta fortsätter de främst hävdas av naturvårdsskäl. Detta har bidragit till att många arter trivs i och är beroende av ängar.