De krigförande parterna var tyska Kejserliga marinens Högsjöflottasom leddes av viceamiral Reinhard Scheeroch brittiska Royal Navys huvudflotta Grand Fleetsom leddes av amiral sir John Jellicoe. Tyskarna planerade att använda viceamiral Franz Hippers spaningsgrupp om fem moderna slagkryssare för att lura in viceamiral sir David Beattys slagkryssareeskader i den tyska slagflottans eldlinje och därmed förstöra den.
Engelsmännen hade dock med hjälp av signalspaning fått reda på att en större flottoperation planerades och den 30 maj seglade Jellicoe ut med sin Grand Fleet för att sammanträffa med Beatty. På eftermiddagen den 31 maj möttes Beatty och Hipper och i det flyende södergående slag som uppstod förde Hipper den brittiska flottan i den tyska Högsjöflottans väg.
Beatty vände om och forcerade mot den brittiska huvudflottan. De två huvudflottorna möttes i ett intensivt slag som utkämpades från Sammanlagt deltog omkring fartyg i striden. Fjorton brittiska och elva tyska fartyg sänktes med stora förluster i människoliv.
Jellicoe försökte att skära av tyskarnas reträttväg för att kunna återuppta striden nästa morgon. Scheer lyckades dock korsa den brittiska linjens kölvatten och ta sig till hamn. Båda sidorna såg sig efter slaget som segrare. Den tyska Högsjöflottan fortsatte att utgöra ett allvarligt hot och britterna var tvungna att koncentrera sina slagskepp till Nordsjön.
Tyskarna försökte dock aldrig mera utmana det brittiska sjöherraväldet utan förblev en fleet in being och satsade sina mödor och resurser på oinskränkt ubåtskrig. Illa sargade, brända lik av okända sjömän flöt i land både på svenska västkusten och danska västkusten under flera veckors tid efter slaget.
Ofta begravdes de nära den plats där kroppen hade spolats upp. En sådan plats är Gullholmens gamla kyrkogård i Bohuslän. Långt in på talet hedrades den omärkta graven med en krans av lokalbefolkningen. Den tyska flottan var fram till mitten av talet främst avsedd för att användas mot Frankrike och Ryssland.
Den tyska utrikespolitiken lades vid denna tid, och efter Tysklands enande största svenska sjöslaget, om med sikte på att bygga upp ett imperium på andra sidan havet vilket krävde en uppbyggnad av flottan. Alfred von Tirpitz utsågs till minister för den kejserliga flottan och han ville utmana Royal Navy om herraväldet på Nordsjön.
Avsikten var att avskräcka Storbritannien från att anfalla Tyskland, genom att britterna skulle riskera att förlora så många krigsfartyg att de försvagades gentemot huvudfienderna Frankrike och Ryssland. Inledningsvis oroades inte den brittiska regeringen av den tyska flottupprustningen, men efter hand ökade oron när de insåg att den tyska flottan verkade vara riktad mot britterna och inte mot fransmännen.
Storbritannien vidtog diplomatiska åtgärder och bildades Ententen mellan de tidigare fienderna Storbritannien och Frankrike och senare ingicks en pakt med Ryssland. Tyskland sjösatte flera nya slagskepp och Storbritannien tvingades omstrukturera sin flotta, vilket genomfördes av den nyutnämnde 1:e sjölorden, amiral John Fisher.
Fisher införde också en ny typ av slagskepp, de så kallade Dreadnought-slagskeppenvilka kom att revolutionera slagskeppsutvecklingen och tvinga andra länder att följa efter. Kapprustningen mellan Tyskland och Storbritannien intensifierades — en kapprustning som Tyskland inte Sverigefrågor vinna.