En författare om kvinnor även författarinna är en person som, egenhändigt eller genom "spökskrivare" skriver texter, såsom romanernoveller och artiklar. Med författare avses i första hand skribenter som skriver skönlitteratur enligt Svenska Akademiens ordbok ; [ 1 ] skribenter av annan litteratur — främst inom epik — kallas bland annat skriftställarejournalister och informatörer.
Utöver att beteckna upphovsmannaskapet till alla slags skrifter, används ordet författare numera även för yrket att skriva böcker som novellerromaner och facklitteratur. För andra genrer finns andra yrkesbeteckningar: lyrik poetdiktarelyrikerdramatik dramatikerkåserier kåsörkrönikor krönikörnyhetsartiklar journalistreporter och tecknade serier serieskapareserieförfattare.
För att bli medlem i Sveriges Författarförbund krävs att man givit ut minst två böcker, [ 2 ] och liknande inträdeskrav finns på motsvarande organisationer i andra länder. Precis som med många konstnärligt inriktade yrken är gränserna för vem som får kalla sig författare flytande.
Yrkesbenämningen är inte skyddad, och således finns det ingen juridisk definition, eller juridiskt hinder för vem som helst att kalla sig författare. För att i Sverige förhöja sin status inom yrket finns Sveriges Författarförbund SFF som ställer kvalitetskrav för medlemskapet, som uppgick till 2 stycken.
Förbundet grundades av Verner von Heidenstam och Hugo Tigerschiöld. Motsvarande finns i många länder: Société des Gens de Lettre i Frankrike som bildades och Society of Authors i Storbritannien som bildades är två exempel. De andra skandinaviska länderna fick författarförbund nästan samtidigt som Sverige Norge Språk och översättning, Danmark och Finland I den antika grekiska kulturen fanns ett förakt för skriften som gjorde att relativt få skrifter skrevs ned under den tiden, med några undantag PlatonAristoteles.
Homeros var en av de första som skrev ned en traderad berättelse, men det tvistas i huruvida nedskrivare av traderade berättelser kan räknas som författare. Under talet uppstod två separata författarkretslopp, där det skrivna kretsloppet dominerades av klostervärlden och hovkulturer medan den muntliga berättartraditionen var stark.
De nedskrivna verken från den här tiden är därmed först och främst religiösa, med undantag för Beowulf och Rolandssången av Chrétien de Troyes. Först under Renässansen i Italien blev författandet mer allmängiltigt, och det var också där de första författarna i mer egentlig mening uppstod, såsom Dante Alighieri och Francesco Petrarca Den stora förändringen kom dock med tryckkonsten under talet, och för första gången började författare nu framträda med sina namn på verken.
Dessutom började skådespelen att vinna kraft. De flesta författare arbetade dock med stöd av mecenateroch hade då bland sina uppgifter att skriva hyllningsverk, födelsedagsmeddelanden eller epitafer men var ganska begränsade. Under sena talet började författare kunna lösgöra sig från sina mecenater med bokhandlarnas framväxt, och marknadsorienteringen blev mer framträdande i författaryrket.
Detta gjorde även yrket friare även om censuren fortfarande var stark. Många var även statligt anställda och klarade sig därmed också utan en mecenat: exempel i Sverige är Bellman och Olof von Dalin. Yrket som vi ser det har inte existerat särskilt lång tid.
Det är först på talet och talet som författare med ambitioner att skapa konstnärliga verk har kunnat försörja sig på sitt värv. Industrialismens övergång till en billigare och effektivare bokproduktion och den ökade läskunnigheten gjorde att fler böcker såldes, vilket ledde till ökad efterfrågan av olika typer av författare för att passa olika typer av läsare.
Det i sin tur ledde till att det skrevs en oerhörd mångfald av Språk och översättning.